Just nu krävs det att verksamheter är både kreativa och anpassningsbara för att kunna överleva de nuvarande omständigheterna. I pandemins efterdyningar har vi både distans och hybridarbete att ta ställning till. Samtidigt som vi i skrivande stund befinner oss i en lågkonjunktur. 

Det finns två saker som går att ta för givet och det är förändring och att takten på den teknologiska utvecklingen kommer att öka. Inte bara på grund av nya tekniska framsteg och innovativa lösningar som vi inte kan förutse. Utan helt oväntade händelser är något vi nu behöver ta i beaktning. 

Från perspektivet av leverantör som hjälper företag stärka deras digitala närvaro och digitalisering. Har jag sett många passionerade anställda på vissa typer av företag, som identifierat kravet på en snabbare anpassning till den nya digitala verkligheten, i vissa fall bara ge upp. 

Att vara en digital förespråkare inom ett tex större, mer traditionellt företag kan ibland kräva mycket tid och energi. Med stort fokus på argumentation och kamp med internpolitik snarare än att kunna lägga den energin i att gå vidare för att få de resultat som behövs för företagets framgång och bästa.

Dessa anställda ambassadörer är ofta mycket engagerade i företaget. De har identifierat hur den digitala närvaron kan öka operativ effektivitet, förbättra beslutsunderlag, minska kostnader och leverera både bättre kundservice och upplevelse. Något som i slutet av dagen kommer att påverka resultatet i en positiv riktning. Även om det i vissa fall kan kräva en initial investering för att nå dit. 

Varför är vissa företag så långsamma att svara på detta även om resultatet från eventuella initiala investeringar är så otroligt uppenbara? 

Företag inom byggindustrin, transport- och magasineringsföretag, hotell och restauranger samt tillverkningsindustri är mindre digitalt mogna. Något som konstaterades av Tillväxtanalys rapport Företagens digitala mognad* redan 2018. Där utpekas mognadsgrad som en stor anledning bakom slutsatsen.

En annan anledning som jag noterat och får mig att reflektera runt ämnet om varför vissa verksamheter inte har det stöd de behöver när det gäller digitalisering. Kan det vara ett glapp mellan de kompetenser som arbetar inom den dagliga verksamheten och styrelsen? 

Digitalisering ställer nya krav på styrelsens medlemmar i form av erfarenheter och perspektiv. Vilket får mig att ifrågasätta om styrelserna i dessa typer av företag har både den mångfald och kompetens nog som krävs för att hantera det här ämnet? Det krävs nämligen både digital kompetens och erfarenhet för att kunna se möjligheterna och riskerna med att inte agera.